Snögubben
Snögubben njöt av kylan och de vackra omgivningarna, funderade över skiftet mellan sol och måne, över ett förälskat pars dans i snön och brydde sig inte om bandhundens prat om att solen en dag skulle få honom att töa. ”Du vet ingenting”, sa hunden, men den föddes ju inte heller igår som snögubben. Och nog var den gamla hunden fastkedjad, men den skröt om att ha bott i herrgårdens varma vardagsrum, och den delade ivrigt minnen av god mat, mjuka kuddar och inte minst om den varma kakelugnen som man kunde bli helt förälskad i. Och kär, det blev snögubben.
Genom fönstret kunde han se och beundra den blankpolerade ugnen och dess glödande inre och han längtade efter att träffa denna skönhet. Han kunde inte ens uppskatta iskristallerna på fönstret när de dolde den varma ugnen. Väderförändringen kom och precis som det hade förutspåtts fick solen snögubben att töa. Han lämnade bara ett skaft, nämligen den kakelugnsskrapa som barnen hade rest honom runt, och först nu förstod bandhunden varför snögubben hade känt samhörighet med en ugn, vilket vid första ögonkastet hade verkat vara en motsägelse.